Tack Tony

Idag fick alltså Tony Gustavsson sparken som Hammarby-tränare. Precis som många andra Hammarbyare är jag idag väldigt kluven. Å ena sidan är jag otroligt tacksam för det Tony gjort för Hammarby: han har utvecklat både spelarna och laget. Och han har – i lagets bästa stunder – visat att Hammarby kan spela otroligt vacker fotboll. Stundtals också väldigt effektiv (minns att han ledde laget till seger i Intertoto-cupen!). Om någon frågade mig om råd inför anställningen av en tränare skulle jag svara ”Tony Gustavsson – välj Tony!”. Instämmer i nästan allt signaturen Paladin skriver på Söderst@dion/Svenska Fans: ”I min bok hamnar vågskålen tillslut på plus för Tony Gustavsson. Intertotovinsten, förädlandet av Charlie Davies och derbyfacitet väger tungt”. Och, som Paladin påpekar, Tony kan inte rå för att Hammarby tappat uppåt 30 spelare på några få år. Eguren, Petter Andersson, Lolo Chanko och Charlie Davies har faktiskt inte ersatts med likvärdiga spelare. Tony har utfört under med två tomma fickor. Typ. I min dröm återkommer Tony i vår, efter att Thom Åhlund (en verklig hjälte!) räddat Hammarby kvar i allsvenskan

Men å andra sidan: Hammarby är för bra för att ramla ur allsvenskan. Förresten, oavsett spel så får Hammarby inte ramla ur. Punkt. Och, som styrelseordförande Thorsell påpekar, finns det i dagens läge inte många fler drag för en styrelse att göra. Kanske kan ett tränarbyte ruska om, få fart och skapa ny kraft som räcker till fast mark i tabellen (att jugårn och GAIS spelade oavgjort ikväll gjorde ju inte saken sämre…). Och i min dröm återkommer ju Tony i vår och fortsätter utvecklandet av laget. Men eftersom jag inser att drömmen är rätt osannolik så har jag skapat två alternativ. Drömslut 1: att Peter Gerhardsson – gammal hjälte från 1982 som i år lett Häcken till oväntade framgångar – presenteras som ny tränare under sista hemmamatchen (då vi redan säkrat kontraktet). Drömslut 2: att Sören Åkeby återvänder till Hammarby (jodå, han är fostrad i Bajen) och leder oss till nya framgångar. Båda dessa skulle kunna fortsätta utveckla spelidén och ta vid där Tony slutade: med snabbt, offensivt, passningsspel. Och till dess kommer jag älska att se Thom Åhlund i båset. Samtidigt som jag kommer att sakna Tony. Kluvet, som sagt.