En äldrevård som fungerar bra?

”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Om du fick gissa, skulle du gissa att den person som säger så tillhör en grupp som regelmässigt benämns som ”en av de viktigaste jobb som finns”: att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet?

Eller det här: ”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Låter det som om denna kvinna har en arbetsgivare som värdesätter hennes jobb och vill att fler ska välja vård- och omsorgsyrken?

Kommentarerna kommer från personal på Älvtomta hemvård, som jag träffade i veckan (de har också uppmärksammats i NAs artiklar). De berättar att organisationen regelmässigt förändras på hösten: ”de brukar ‘röra runt’ vid den här tiden på året – fast i år är det ju värre än förut”. De berättar att ingen riktigt vet vad som händer, varför och på vilket sätt. Är det LAS-listor som gäller? Kompetens? Gruppsammansättning? Något annat?

De berättar om hur de förväntas uföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det (den tiden ska ha försvunnit när servicetjänsterna flyttades till privata företag eller andra kommunala utförare). Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur nästan alla äldre får nya kontaktpersoner nu – fast vi ständigt upprepar hur viktigt det är att äldre känner igen personalen, att relationen mellan den äldre och kontaktpersonen är viktig och måste uppvärderas.

De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare. Hur TES känns som ett sätt att kontrollera personalen istället för att underlätta planeringen. Att personal som vill göra sina egna scheman inte får det. Och om äldre som har klara önskemål om när de till exempel ska duscha eller gå upp inte kan få sin vilja igenom – tiden räcker inte.

Det var inte med något glatt humör jag lämnade träffen med personalen på Älvtomta hemvård i veckan. Men det var med en knuten näve i fickan. Något måste f-n i mig göras åt situationen. Det handlar självklart delvis om ett tufft ekonomiskt läge – att vi resurserna inte räcker till allt vi skulle vilja göra. Men framförallt handlar det om grundläggande systemfel. Om grundläggande brister i styrning och ledning. Och om en organisation (Örebro kommun) som inte förmår ta vara på den viktigaste kraften vi har: medarbetarnas kunskap, engagemang och vilja att göra ett bra jobb.

Jag har skrivit en hel del om äldrefrågor här tidigare, och utvecklar inte just nu vad jag skulle vilja göra för att utveckla och förbättra. Men läs gärna tidigare inlägg: Här skriver jag mer om ledarskap och utveckling. Om ”leksaker” för äldre. 2008 – ett förlorat år för Örebros äldre. Om kommunledningens syn på besparingarna. Om problemen med TES. Om problemen med larmsystemen på vårdboendenPensionsålder, mat och förebyggande arbete. Dammsugning eller utevistelse? Mer forskning och utveckling på äldreområdet. Bättre mat och mer tid för äldre genom ny teknik. S och V satsar på fler bostäder för äldre och varnar för besparingarna. Om Hjärta till hjärta (väntjänst). Helhetssyn på äldrevården. Om S lokala rådslag om äldrefrågor: bättre mat, ökad valfrihet och föräldraförsäkring för barnen. När kommunens insatser minskar tryggheten. I verkligheten kan bra äldrevård bli bättre. Bra Anhörigcentrum i Örebro måste bli ännu bättre. Vården behöver en ”trygghetschock”.