Ägande skyddar inte mot rovdrift

[CENSURERAD 091109) I år fick Elinor Ostrom ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det är ju inte första gången man kan glädja sig åt ett ekonomipris, 1998 kunde man glädja sig åt Amartya Sen, förra året Paul Krugman. Min bild var att det där priset alltid gick till högerliberaler (Friedman, Hayek, Becker mfl) men när jag kollar listan inser jag att det kanske inte är riktigt så enkelt. Även ekonomipriset präglas självklart av trender, politik och vad som anses vara korrekt (precis som Fredspriset, Obama någon?).

Men hur som helst var Elinor Ostrom intressant som pristagare. Hennes forskning ifrågasätter uppfattningen om att gemensam egendom ofta missköts och att privatisering är nödvändig för att någon ska ta ansvar för exempelvis fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter.

DN redogör för hennes forskning: ”Bland annat har hon sett hur konflikter har gjort att brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler. Ostroms studier visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”…”Enligt visa källor har hennes viktigaste insats varit inom miljöområdet. Hon är skeptisk till både statlig kontroll och privata initiativ. Istället har hon betonat att förändringen måste växa fram inifrån själva verksamheten.”

Jag tänker på det där när jag läser senaste numret av Filter (Sveriges bästa magasin – prenumerera nu!). I en lång artikel skriver Fredrik Laurin om utfiskningen av haven. Det är en artikel som gör en både förbannad och uppgiven: ”Två av världens främsta fiskeforskare konstaterade för sex år sedan att nio av tio fiskar över 50 centimeter var borta.” Rovfiskare bryter mot regler och allmänt hyfs och de tvekar inte att använda alla möjliga tricks för att komma runt internationella överenskommelser och lagar. Laurin berättar historien om hur islänningarna på 70-talet startade det så kallade Torskkriget genom att skapa en större ekonomisk zon runt ön för att slippa andra länders fiskeflottors utfiskning. Steg för steg utökades systemet så att FN 1982 bestämde att den som ska in på andras fiskevatten först måste komma överens om det med respektive land.

Detta innebar nu inte mindre utfiskning, tvärtom så skapade det bara en ny världsmarknad för handel med fiskerätter och kombinerat med ett närmast laglöst tillstånd när det gäller registrering av fartyg (utflaggning till exempel). Och mitt i denna rovdrift på naturens rikedomar finns ett gäng XXXXX svenskar. XXXX  XXXXXXXX, miljonär bosatt i Helsingborg, verkar vara en av de mest XXXX.

Nu har inte jag studerat Ostroms forskning. Men exemplet med utfiskningen av världshaven talar för hennes misstro till såväl privatisering som statlig kontroll. Vad som skulle kunna utgöra motvikt mot internationella roffarligor är inte helt lätt att veta, Ostroms forskning verkar ju faktiskt mest vara tillämpbar på lokalplanet.

Men en sak är uppenbar: att privatisera gemensamma tillgångar är inte en garant mot rovdrift och förstörelse. Vad som däremot är bevisat effektivt är vanlig ”name and shame”-strategi. Därför upprepar jag gärna XXXX XXXXXXXX namn.

Idag är dock temat klimatförändringar (Blog Action Day, torsdag 15 oktober) och det är ju ett område som har allt att göra både med frågan om personligt ansvar (som alltså XXXX XXXXXXXX och kumpaner låter bli att ta) och med frågan om vad äganderätt och marknadskrafter kan åstadkomma.

Debatten om ekonomiska styrmedel som metod för att komma till rätta med klimatförändringarna är visserligen inte så stormig nu för tiden, Naturskyddsföreningen säljer ju till exempel utsläppsrätter – som komplement till det andra påverkansarbetet.  Men i sak finns självklart kloka principiella invändningar mot hela idén (Lars Bjurström har skrivit då och då om det, här i ett inlägg från 2007). Men jag är rätt pragmatisk så jag har sedan många år accepterat att utsläppshandel och ekonomiska styrmedel är effektiva verktyg för att minska klimatförändringarna.

Utsläppshandel är nämligen, trots de principiella invändningarna, ett listigt sätt att ”lura” marknaden på rätt väg. När man väl infört utsläppsrätterna kommer det vara svårt att vända på inriktningen: för varje gång kommer utsläppen att minska och det är god ekonomi att minska utsläppen ytterligare (då kan man sälja det som ”blir över”). Och nästa gång kommer taket att sänkas och färre utsläppsrätter finnas på marknaden. Och så vidare. George Lakoff skulle nog hålla med om att det där är ett praktexempel på ett ”slippery slope-initiative” som kan ge resultat.

För problemet med globala frågor är ju att principer som är tillämpbara på lokalplanet, där man känner och litar på varandra, inte alltid är tillämpbara på internationell nivå. Så länge klyftorna är gigantiska i världen kommer enskilda länder att ta chansen att sälja ut sina naturtillgångar – även om det leder till miljöproblem och rovdrift (uranbrytning och handel med  fiskerätter är bara två exempel). Och vad är deras alternativ?

Men roffarna kan vi sätta åt – och ansvaret för att hänga ut svenska roffare faller tungt på svenskarna. Och ansvaret för att peka finger åt XXXX XXXXXXX faller tungt på Helsingborgs-borna. Men eftersom vi behöver hitta lite effektivare styrmedel än ”name and shame” så kanske jag helt enkelt får läsa lite av Ostroms forskning. Vem vet: hon kanske har löst det också? I så fall borde hon få fredspriset nästa år…

Idag var det Blog Action Day, i år på temat klimatförändringar. Det här var mitt bidrag, men du kan bidra mycket mer själv: läs mer här!