Hur röda är Kent?

Som vanligt har textanalyserna börjat redan innan Kents nya skiva finns i affärerna (släpps imorgon, men finns att köpa digitalt på kent.nu sedan imorse). Och som vanligt kan inte jag heller hålla mig: varje gång hittar jag nya ”bevis” för att Kent hör hemma på den politiska vänsterkanten…

Det är egentligen lite fantastiskt att en del faktiskt tycks tro att Kent hör hemma på högerkanten. Det är jag nämligen helt säker på att de INTE gör (även om det inte alltid är lätt att helt säkert bestämma var på mitten-vänsterskalan de hör hemma). De som tror på höger-Kent glömmer bort rader som ”100 överklasspoeter kan inte ge mig någonting” eller hyllningssånger och låtpresentationer om identifikationen i arbetarklassen.

Hur som helst. Den nya skivan heter ”Röd”, och självklart sätter det extra fart på mina politiska textanalyser. Så här har Jocke Berg förklarat titeln i några intervjuer (citerat av The Plague på forumet på kent.nu):

”Varför heter skivan Röd?
J: ”Det finns en tanke och tematik. Det är så starkt ord och det står för så otroligt mycket. Det finns ju många laddade ord som är färger. Just röd har i alla fall övervägande poisitiv laddning.”
Vad betyder ordet röd för dig personligen?
J: ”Blod. I bemärkelsen av att det är väldigt mänskligt. Där är alla precis likadana.”

The Plague fortsätter: ”Detta ger ju för mig att vi inte kan lämna någon bakom oss – hur var det den där textraden Jocke droppade på Fråga Kent?! ”Ingen lämnas kvar”? Inte ens de som ”landade hårt”, den som var ”alltid sjuk”.”

Ja, ni fattar. Jag kan ju inte låta bli politikkopplingen. Och när jag sedan läser pankows utskrift av texten till ”Vals för satan (din vän pessimisten)” blir jag ju alldeles till mig (X markerar ord han inte lyckats uppfatta):

”Lägg dig där / Röda maj värmer ner X stan / Bland fanor X hör jag din puls / Det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden / Tysta alla X, stoppa trafiken, en stilla bön om lugn igen / Att kunna ta besvikelsen

Blås din vind ur din tro på / att tron i sig själv räcker till / Att någon i sig själv kan vara nog / Och jag, jag står maktlös inför kärleken igen / Man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen / Om man tror på någonting som du gör / Att aldrig någonsin ge upp”

 Och sedan kommer en fantastisk kärleksförklaring (fast den är inte riktad till någon rörelse – snarare till en person): ”Om jag hade lite kraft kvar att ge dig / Om jag hade lite hjärta att dela med mig / Om jag hade lite kärlek så var den till dig”