Ett högt spel med höga insatser (om hetsande i Malmö)

Sedan en tid pågår en hat-, hets- (läs här eller  här till exempel) och hotkampanj mot kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (som vanligt har Jan Guillou skrivit klokt om detta). Ilmar har, utan tvekan, sagt en hel del klumpiga kommentarer med anledning av hot och hat som drabbat malmöbor av judiskt ursprung. Men att Ilmar Reepalu hela tiden beklagat och tagit avstånd från hat och hot mot judar har det egentligen aldrig rått någon tvekan om.

Det var onödigt av Reepalu att, i intervjun med Skånska Dagbladet i januari, överhuvudtaget nämna att den judiska församlingen ordnade en proisraelisk demonstration mitt under Gaza-kriget, men om man är läskunnig ser man också att han omedelbart efteråt påpekar att han till och med önskat av muslimska företrädare att de ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.” Och i intervjun säger han: ”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” Rätt tydligt, faktiskt. Men som alla vet är sanningen det första offret i alla krig. Och detta tycks vara ett krig, i alla fall om man ska döma av tonen i hetsandet mot Reepalu.

Men dessvärre finns även mänskliga offer i detta hetsande.

För det första drabbas många malmöbor av judiskt ursprung. Eftersom jag inte tror på kollektiv bestraffning, arvssynd eller att ”grupper” ska få lida för det individer gör så är det självklart orimligt att hetsa eller hata mot människor av judisk härkomst och det är lika orimligt att hålla enskilda malmöbor av judisk härkomst ansvariga för det staten Israel gör eller för att vissa judiska grupper (i januari 2009) uttalade stöd för Israels massaker i Gaza. Det finns ingen ursäkt för hat, hot eller hets. Malmöbor ska inte behöva fly sin stad, särskilt inte på grund av vilken religion de tillhör eller vem de är födda av.

För det andra så drabbas nu många muslimer. Lika orimligt som det är att hävda att religiös tillhörighet gör en ansvarig för statens Israels övervåld, lika orimligt är det att – som Göran Hägglund (kd) gjorde i söndags – beskylla ”muslimer” för hat, hets och hot mot judar. Göran Hägglund borde be om ursäkt, men det lär han aldrig göra eftersom han vet att han behöver fiska i väldigt brungrumliga vatten för att ha en chans att rädda sitt parti kvar i riksdagen i höst.

Och för det tredje så utsätts Ilmar Reepalu för en bisarr hat-, hets- och hotkampanj. Hoten kan endast de som uttalat dem ta ansvar för, men ansvaret för hetsandet och hatandet vilar på många fler. Många borgerliga tyckare och ledarskribenter bör ta sin del av ansvaret. Men, förutom Göran Hägglunds hets mot muslimer är nog faktiskt Svante Weyler värst, exempelvis i Godmorgon Världen, där han utan att tveka använder de mördade i förintelselägret Treblinka för att angripa Reepalu. Weyler tycks sätta en särskild ära i att förvanska och hitta på, och hans sätt att argumentera vore faktiskt skrattretande. Om det inte var på allvar.

Så här skrev Svante Weyler i Expressen om Reepalus slarviga uttalande om ”den israeliska lobbyn”: ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ‘den judiska sammansvärjningen’.” Det är en smart argumentationsteknik att lägga ord i andras mun och sedan argumentera mot det man själv påstår att den andra sagt (så här sa Reepalu egentligen ”som man kanske kallar den israeliska lobbyn” – han hänvisade alltså till vad andra kallar det vilket fortfarande är slarvigt, men inte riktigt samma sak som att anklaga ”den judiska sammansvärjningen”, som Weyler påstår). Weyler avfärdar de hot som riktats mot Reepalu och menar att det är orimligt att Reepalu pratar om dessa, ”Vill han säga att den som kritiserar honom är medansvarig för hoten?”, skriver Weyler. Och det är ju inte rimligt. Lika orimligt är det ju att påstå att den som kritiserar Israel är medansvarig för allt andra Israel-kritiker gör? Men vänta, det är ju just det som Weyler och andra gör…

Tyvärr är Weyler nog totalt medveten om sin bisarra argumentation. För det blir nämligen ännu mer bisarrt. Han avslutar med en klassisk argumentationsteknik som på bildekaler brukar låta ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit”. Så här skriver Weyler: ”Hittills har jag inte sett någon tidning som på ledarplats har givit Reepalu sitt stöd, ändå reagerar han som om han blivit orättvist behandlad och gravt missförstådd. Kan verkligen alla andra ha fel samtidigt?”. Logiken är fantastisk: eftersom Weyler inte har uppfattat något stöd för Reepalu på (borgerliga) ledarsidor kan alltså Reepalu inte ha rätt. Lysande resonerat, Weyler.

Men Svante Weyler är ändå på sitt sätt ärligare än exempelvis Göran Hägglund. För medan Hägglund låtsas vara moraliskt indignerad för att få skäl att fiska i grumliga vatten samtidigt som han hetsar mot Ilmar Reepalu så är Weyler tydligare. Han bekräftar att det handlar om en kampanj. Och det är uppenbart att den beror på att man vill fälla en populär socialdemokrat, att det bara är ett led i kampen för att rädda Reinfeldts borgerliga regering. Kosta vad det kosta vill.

Och det kommer att kosta. Dels handlar det om det välkända problemet med att ”ropa varg” trots att det inte är en varg man ser (Röda Berget skriver klokt om detta här): Ilmar Reepalu är nämligen inte anti-semit och att påstå att han är det förringar betydelsen av ordet totalt. Och det är farligt: att bekämpa anti-semitismen är fortfarande en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill verka för mänskliga rättigheter och värdighet.

Men framförallt handlar det om att konflikterna i Malmö kommer att öka (ännu mer), vilket kommer att drabba många malmöbor. Kanske kommer hatet och hoten mot Ilmar Reepalu också att förvärras, samtidigt som många kommer att bli rädda att överhuvudtaget uttala sig i denna typ av frågor. Det är ett högt spel, med höga insatser, som Israelkramarna spelar.

Och när det gäller ordet sionism, som Reepalu nog borde låtit bli att blanda in (för att slippa debatten), så är det uppenbart att Israelkramarna inte vill låtsas om dess betydelse. Sionismen handlar om att skapa en ”judisk stat” (inte en stat där judar får bo, utan en stat uteslutande för judar) i det som på den tiden hette Palestina. Tydligast om vad det handlade om var rörelsens ”skapare” Theodor Herzl som pratade om att ”ta ett land utan folk och ge till ett folk utan land”. Som de flesta vet fanns det dock redan människor som bodde i området. De flesta av dem fördrevs av den sionistiska rörelsen. Så att vara kritisk mot den sionistiska rörelsen är egentligen bara sunt, det handlar inte om vare sig rasism eller anti-semitism. Det finns gott om judar som är ”anti-sionister” eftersom de inte tror på att Israel ska upprättas på jorden (som en stat), inte heller dessa kritiker är anti-semiter… Läs gärna Göran Rosenbergs text om detta, som vanligt är han klok och han uttrycker kritiken mot sionismen mycket bättre än jag (och eftersom Rosenberg själv är av judisk härkomst misstänker jag att Israelkramarna inte kallar honom antisemit lika ofta).