Försmådd friare eller revanschlysten roddare?

Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).

I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.

Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.

Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.

Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?

Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.

Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:

  • antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb – eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
  • antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad)  – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
  • antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
  • antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.

Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.

Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.

Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”