Dags för mig att be offentligt om ursäkt? Eller inte.

Sedan jag första gången fick ett politiskt förtroendeuppdrag har jag, såvitt jag vet, aldrig tackat nej till någon som vill träffa mig. Det där gör nog kanske att jag blir lite extra förbannad på politiker som inte verkar försöka träffa människor som av olika anledningar vill träffa dem. När jag startade min blogg/sida på bjornsundin.speedhost.me, i november 2003 (Örebros första politiska blogg) så var det ett försök att ”underlätta örebroares inflytande på politiken” (läs den långa programförklaringen här, du får scrolla längst ner på sidan…).

Jag tror att folkpartisten Staffan Werme hade liknande tankar när han startade sitt offentliga fikande på Wasa-konditoriet. Jag har i alla möjliga sammanhang påpekat att han gjorde det bra. Då. Som ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro har han inte skött det lika bra.

Jag har träffat många, och hört talats om ännu fler, som säger att det är svårt att komma i kontakt med såväl Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme som hans kollegor i den nu styrande majoriteten. Jag har hört det av så många att jag mer eller mindre börjat ta det för en självklar sanning. Jag och andra socialdemokrater har också lyft fram detta problem vid många tillfällen, utan att de ansvariga (den högerkoalition som styr Örebro fram till nyår) verkat bry sig om att göra något åt det.

Fast häromdagen reagerade Staffan Werme rejält på detta, i en konversation på Facebook. Alltså: han reagerade mot att jag berättade att många anser att det är svårt att få kontakt med Werme&co. Hans reaktion var inte: ”tråkigt att höra, det måste vi försöka rätta till”. Hans reaktion var, ordagrant: ”Jag vill gärna ha dem, Björn. Du får gärna skriva dem här.” (kl 13.43, fredag). En halvtimme senare: ”Jag väntar, Björn!” Och så några timmar senare: ”Jag väntar fortfarande Björn. Vilken VD, generaldirektör eller företagare har misslyckats? Namn? Datum?”

Sedan följde en evighetslång, och rätt tjatig, konversation på Facebook om detta. Självklart borde jag bara släppt det och låtit bli att engagera mig mer. Men två saker gör att jag inte kunde göra det: 1/ jag blir extremt irriterad på politiker som inte bryr sig om att lyssna och tillräckligt många har berättat om problemen med att komma i kontakt med Staffan Werme och hans kompisar, och 2/ jag gillar inte att bli kallad lögnare.

Staffan Werme, han som fram till nyår är ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro (Sveriges sjunde största kommun), gillar att kalla andra lögnare. Han gillar också att anklaga politiska motståndare för att (kanske) vara ansvariga för oskyldiga människors död och lite annat. Men framförallt gillar han att kalla andra för lögnare.

Och problemet var att han vägrade sluta kalla mig lögnare (eller vägrar, för han fortsätter konversationen på Facebook) innan jag berättar namnen på de personer som klagat på den styrande majoritetens bristande tillgänglighet och intresse. Och jag tänker inte offentliggöra dessa namn, eftersom de i förtroende berättat om problemen för mig. Och eftersom det är rimligt att anta att flera av dem faktiskt kan lida skada om ledande politiker i Örebro blir irriterade över att de klagat över majoritetens bristande tillgänglighet.

Det verkar alltså svårt att lösa det där, så jag erbjöd Staffan Werme att helt enkelt lita på hans ord – om han intygar att det jag fått berättat för mig inte hänt. Om de intygar det lovar jag därför att offentligt be om ursäkt för att jag berättat om de berättelser jag fått höra. Jag skickade helt enkelt ett mail till Staffan Werme där jag skrev så här (det finns, kanske, diariefört imorgon så vem som helst kan begära ut det): ”

”Hej

Med anledning av vår korrespondens på Karin Forslings Facebook-sida återkommer jag med ett brev som kan få frågan ur världen. Jag uppskattar inte att bli anklagad för att ljuga, särskilt inte som jag utgått från vad trovärdiga personer berättat för mig. Och eftersom jag inte tänker svika förtroendet från människor som kan tänkas vara beroende av beslut från kommunens politiker så tänker jag inte namnge alla som berättat detta. Något av de exempel som jag fått berättat för mig kan vi diskutera någon gång när vi ses – dock inte i ett mail på detta sätt.

Om ni skriver under det bifogade så lovar jag att offentligt (i pressmeddelande, debattartikel eller på pressträff – ni kan ha synpunkter om vilket) be om ursäkt för att jag spridit påståenden från örebroare och andra som säger att de hört av sig till er och upplever att de inte fått svar och att de inte fått träffa er. Om ni intygar att så inte är fallet får jag ta ert ord för sant och utgå från att de andra som berättat om motsatsen i så fall överdrivit, ljugit eller missförstått.

Återkom gärna så snart som möjligt med ett undertecknat brev, vid årsskiftet blir det sannolikt mindre intressant. Passusen om undantag från ärenden som uppmärksammats i media är kanske onödig, men med tanke på att NA skrivit om att ärenden inte hanterats och diarieförts korrekt så tänkte jag att det kanske är lika bra att ta med det.

/Björn Sundin” (länkarna fanns inte i mailet till Werme)

Jo, jag vet. Det finns en risk att jag får ha världens märkligaste pressträff eller skriva världens konstigaste pressmeddelande. Å andra sidan tror jag nog inte att de återkommer med det. För jag tror nämligen att de som berättat för mig om svårigheterna i att komma i kontakt med majoriteten talar sanning. Det är, som sagt, många som berättat liknande saker.

Så här skrev jag när jag lanserade bjornsundin.se 2003: ”Men vi ska också lyssna. Väljare och medborgare har rätt att påverka de politiker som de valt att styra kommun, landsting och riksdag och då måste vi som politiker bli mycket, mycket, bättre på att kommunicera.”

Det tror jag fortfarande på.