Svälja mygg och sila kameler (finns motståndarna i eller utanför S?)

Efter några dagar på sjukhus (lite trött men det var ingen fara med hjärtat – bara en inflammerad hjärtsäck…) fick jag anledning att fundera på socialdemokratins uppdrag (dessutom tröttnade jag på att läsa och titta på tv så jag började skriva istället…).

För medan jag funderat över hur fantastiskt välorganiserad och hur otroligt hög kvalitet svensk vård har så fortsätter den sittande högerregeringen – med folkets förtroende – på den inslagna vägen med mer privatiseringar, fler separata köer för dem som betalar bra och med att slå undan grunden för en vård av hög kvalitet som finansieras gemensamt och ger mest till dem som har störst behov.

Och samtidigt ägnar en del socialdemokrater sin tid åt att anklaga andra socialdemokrater för att ha sålt sig och för att vara företrädare för fienden som  därför borde vara föremål för uteslutning. Sila mygg och svälja kameler?

Jag läser i ett gammalt nummer av Filter om hur framtiden för svensk tågtrafik (både vad gäller investeringar i dagens spår och i investeringar i framtidens höghastighetsräls) stoppas av en regering ledd av den värsta sortens ekonomer: de där som vet alltings pris men ingentings värde. Samtidigt pågår en av de mest långtgående privatiseringarna av kollektivtrafiken som någonsin genomförts i världen. En privatisering som kommer att öka kostnaderna för skattebetalarna, minska möjligheterna för oss att med gemensamma resurser skapa effektiv trafik mellan både stora och små orter och som försvårar för oss som vill satsa på bussar och tåg och annan kollektivtrafik för att det är klimatsmarta sätt att resa och en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta ha beboeliga städer och levande stadskärnor.

Visst ja, och så pågår tydligen någon debatt inom socialdemokratin mellan ”höger” och ”vänster” där det tydligen är ”höger” att vilja skapa fler jobb genom att förbättra villkoren för privata företag medan det tydligen är ”vänster” att vilja ge alla människor goda förutsättningar. Det verkar  tyvärr utsiktslöst att att enas om att det faktiskt är ”socialdemokrati” att vilja båda dessa saker.

Samtidigt blir både sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring allt mindre av trygghetsförsäkring och allt mer av ”framtida investeringspotential för privata företag”. För medan människor kastas ur trygghetssystemen ökar marknaden för privat finansiering och när den marknaden – om några år – är tillräckligt stor så blir det svårt att försvara gemensamt finansierade system som den stora majoriteten faktiskt inte har någon som helst nytta av. Någon som funderat på att bli arbetslös? Det är en dålig idé, men den är helt särskild dålig om du vill ha ut mer än 15 000 kronor i månaden. Snart är a-kassan, precis som sjukförsäkringen, bara till för en mycket liten grupp i samhället och faktum är att alliansregeringen fick folkets förtroende att fortsätta på den vägen. Inte för att Reinfeldt bad om det förtroendet (han förnekar att han vill dit vi snart är), men vi socialdemokrater sa till alla att det här var sista chansen att stoppa det stora systemskiftet.

Jo, och så pågår intern positionering inom socialdemokratin för att en del ska få relansera föredettingar i politiken som framtidsnamn. Och i väntan på att någon ny ledare ska krönas vågar nästan ingen med ledande uppdrag (utom Ylva Johansson och någon enstaka till) uttala sig och driva politik gentemot det som verkligen innebär en förändring av det här landet: den borgerliga regeringen som steg för steg banar väg för ett annat samhälle.

Klart man blir gnällig av att ligga i en patientsäng och fundera och fördriva tiden. Självklart är det bara gnäll att tycka att det kanske finns viktigare politiska motståndare utanför det socialdemokratiska partiet än inom. Förmodligen är det bara mitt sängskav som gör att det känns mer relevant att kritisera dem som inte vill ha ett samhälle med minskade klyftor, än att kritisera dem som vill ha ett samhälle med minskade klyftor men som tror att det samhället lättare uppnås om privata arbetsgivare anställer fler människor. Och självklart är det bara på grund av dag-tv-program som min hjärna oroar sig för att vi i framtiden kanske får vänja oss vid att svenska tv-kändisar, precis som Ellen DeGeneres, delar ut gåvor till engagerade människor som hjälper ensamstående föräldrar att få mat på bordet; att det skulle kunna vara en gemensam – samhällelig – angelägenhet att bidra till att barnfamiljer får mat på bordet är en så absurd tanke att den aldrig tycks föresväva amerikansk tv-publik.

Och därmed tror jag att jag ska försöka låta bli att skriva ett enda ord till om partikamrater som hugger varandra i ryggen, om Prime-gate-läckor, om uteslutningar av partikamrater och annat som verkar vara så viktigt för en del andra socialdemokrater. Jag tänker lägga lite mer kraft på att fundera på hur vi gör Örebro lite bättre. Och så kommer jag att skriva några inlägg om en reformagenda för socialdemokratin. Får se om någon kräver att jag utesluts efter det…