Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra (del 3)

Manifest från en sjuksäng, del 3: Ett samhälle där vi bryr oss om varandra – och andra

”Får man sluta vara hård
Får man luta sig mot nån
Kan du bygga en låg scen
så man får se folk i ögonen”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

Jag hamnade i en diskussion på nyårsfesten och blev beskylld för att bara använda klyschor (han sa elakare saker också, men det berodde säkert på hans alkoholintag). När jag påstod att en politisk skiljelinje var om man ville att arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring skulle vara human och mänsklig påstod han att ”det säger väl alla”. Och han har säkert rätt i att alla säger ungefär så; det är åtminstone ingen som går till val med paroller om att göra sjukförsäkringen inhuman och omänsklig. Men jag påpekade att den som tycker att det låter som om alla säger samma sak också måste bedöma om det finns sanning bakom parollerna. När det gäller sjukförsäkringen tycker jag att det är lätt för de flesta att se att högerregeringen inte var intresserad av en human och mänsklig sjukförsäkring. Det har ju till och med några av de mindre borgerliga partierna medgett i sin valutvärdering.

Men på ett sätt har den något överförfriskade mannen på nyårsafton självklart rätt. Att bara säga ”human och mänsklig sjukförsäkring” beskriver inte vad socialdemokraterna vill. Man måste beskriva en riktning också, vilken typ av samhälle vi vill skapa.

Annika Norlin beskriver det vackert. Ett samhälle där man får ”sluta vara hård” och får ”luta sig mig nån” är mer tilltalande än ett samhälle där plånbok, kontakter eller titlar avgör vilken hjälp man får eller vilket liv man får. Ett mänskligt samhälle som ger möjligheter för alla att utvecklas och växa bygger på kontakten, att man litar på andra och på varandra.

Slakten av sjukförsäkringen (och a-kassan) var därför inte bara ett tecken på omänsklig politik gentemot enskilda sjuka och arbetslösa. Jag tycker att det också var ett brott mot samhällskontraktet, mot den överenskommelse som vi i Sverige tidigare varit mer eller mindre överens om: vi tar hand om dem som mest behöver hjälp. Reinfeldts regering gjorde tvärtom – de slog på dem som hade det svårast, tvingade cancersjuka att jobba, tvingade sjuka människor att säga upp sig från jobb för att flytta till annan ort och de drog in ersättningen till sjuka som hade fullt upp med att hantera sin sjukdom. Hjärtlöst är bara förnamnet.

För att människor ska våga ta chansen och utvecklas krävs – för de allra flesta – en grundläggande trygghet; att man vet att det ordnar sig även om man misslyckas. Att man får nya chanser både när det gäller utbildning, inkomst och annat. Om det behöver vi vara överens – medmänniska till medmänniska. Vi ska värna dem som har det tuffast. Att utförsäkra människor och slänga bort deras kompetens och livsgnista är att slå mot enskilda människor som behöver stöd, det är att slösa med samhällets resurser och det är att bryta mot samhällskontraktet.

Problemet med att skapa ett samhälle som uppmuntrar gemensamt ansvar och solidaritet är att det inte låter sig göras genom omröstningar i riksdagen. Det går inte att lagstifta om medmänsklighet (även om kristdemokraterna på fullaste allvar tycks tro att det går). Vi kan – på olika sätt – göra det enklare att bry sig om andra. Men det gör vi i huvudsak genom att skapa trygghetssystem som ger alla trygghet och ger alla chansen att komma tillbaka.

Jag tycker att vi socialdemokrater har många goda idéer på detta område, men vi måste bli tydligare i våra prioriteringar. Det ska inte finnas stupstockar i vare sig sjukförsäkring eller andra trygghetssystem, men vi kan inte acceptera passiva system som bara tryggar inkomsten utan att skapa nya möjligheter till jobb och utveckling.

Därför tror jag att det behövs tidsgränser för hur länge man ska kunna gå på a-kassa, men det förutsätter både att det finns andra insatser att sätta in efter att man passerat dessa tidsgränser och att det finns ordentligt stöd – till var och en som behöver det – för att ta sig ur den situation man hamnat i och ta sig vidare.

Då behöver vi någon form av individuella kompetenskonton (otroligt att vi efter så många år fortfarande inte lyckats skapa det) som gör att alla har chansen att en eller flera gånger i livet skola om och börja om på en ny bana. Vi behöver dessutom utvidga trygghetssystemen så att de även omfattar egna företagare, så att fler vågar pröva sina idéer i ett eget företag. Och vi måste se till att alla offentliga myndigheter och organisationer ser som sin uppgift att hjälpa var och en (individuellt) till nya möjligheter.

Men viktigast av allt tror jag är att skapa fler jobb i gränslandet mellan ordinarie marknad och sociala insatser. Det italienska sättet att stötta sociala kooperativ tycker jag kan fungera som förebild. I Italien var det möjligt för sociala kooperativ att betala olika ”arbetsgivaravgift” för olika anställda (vet inte hur det är nuförtiden, jag utgår från en studieresa för 10 år sedan). Det gjorde att de som kom in direkt från stora problem (till exempel missbruk) innebar ingen skatt till staten, men allteftersom man ”normaliserades” (omöjligt ord men får duga…) så ökade också skattekravet. Det innebar att stora sociala kooperativ kunde erbjuda en ordentlig karriär inom kooperativet, som då också på allvar kunde bli en aktör på marknaden och konkurrera med andra företag om uppdrag.

Det finns självklart problem med detta, men det är ett större problem att de människor som exempelvis blivit rena från sitt missbruk därmed inte alltid kan jobba kvar i en verksamhet där de både skulle kunna bidra med viktig kunskap, vara förebilder och – framförallt – där de var trygga. Att tvinga ut nyligen rena före detta missbrukare i arbetslöshet eller till arbetsplatser där de känner sig osäkra är nog inget jättebra sätt att rehabilitera…

Imorgon om en politik som även passar medelklassen…

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…