Egna val och gemensamt ansvar för välfärden (del 5)

Manifest från en sjuksäng, del 5

”Ska vi starta upp en by
ska vi bygga upp nåt nytt”
”ska vi passa in någonstans
där man får sköta sitt eget huvud
men slipper sköta sig själv”
Säkert! i låten ”Fredrik” (Annika Norlin, 2010)

En ansenlig mängd örebroare (drygt 34000) har valt mig som ledamot i Kommunfullmäktige. Och även om alla dessa inte är medvetna om det (de röstade inte på mig utan på det parti som de tycker bäst representerar deras åsikter om samhället) så är det rätt förpliktigande.

Men det finns två sätt att se på det. En del anser säkert fortfarande (inställningen var vanligare förr) att jag därmed har fått deras förtroende att fatta beslut över örebroarna. Jag anser att det inte är rimligt att tro att en person kan veta hur 34000 tycker (eller 130 000 – alla örebroare påverkas ju av mina beslut, inte bara de som röstat på mig). Det enda jag kan vara helt säker på är att alla inte tycker som jag.

Det finns goda skäl att minska köttproduktionen i världen. Köttproduktionen är ett stort klimatproblem och vill vi leva hållbart måste vi minska andelen kött i vår kost. Av etiska skäl kan man dessutom anse att det är omoraliskt att äta kött. Men bör jag därmed tvinga alla som går i kommunens skolor, förskolor eller bor på vårdboenden att helt sluta äta kött? Rent formellt skulle det nog vara ganska enkelt: genom beslut i Kommunfullmäktige skulle vi kunna byta ut allt kött på matsedlarna på de allra flesta ställen. Men vore det moraliskt?

Jag tycker inte det. Vi bör med gemensamma resurser skapa alternativ som är mindre klimatpåverkande och vi bör informera och arbeta för att köttkonsumtionen minskar och klimatanpassas så mycket som möjligt. Men vi bör inte tvinga människor att sluta äta kött. Dessutom vore det direkt kontraproduktivt, det skulle nämligen ganska snabbt leda till att en del föräldrar flyttar sina barn från kommunala skolor och kommunala förskolor.

Jag tycker att Annika Norlin uttrycker vad det handlar om på ett fint sätt: ”där man får sköta sitt eget huvud, men slipper sköta sig själv”. De flesta människor vill att vi ska använda skatterna till att finansiera välfärd i form av vård, skola och andra investeringar i människors liv. De flesta väljer investeringar i välfärd före skattesänkningar, om man är säker på att pengarna används rätt. Bekymret är självklart att begreppet ”rätt” är ganska subjektivt.

Jag tycker inte att allt duger – att alla påhitt är okej inom offentlig sektor. Tvärtom; jag tycker att användningen av skattepengar överlag behöver kvalitetssäkras bättre (det har jag skrivit bland annat här och här). Men hög kvalitet är inte samma sak som att jag som folkvald ska bestämma vad folk vill ha.

När vi kvalitetssäkrar skolan borde vi se till att det finns utbildade lärare, att lärarna deltar i vidareutbildning, att föräldrar och elever har inflytande och en massa andra saker. Men däremot kan vi inte bestämma att alla ska använda exakt samma pedagogiska metoder. Dels för att föräldrar måste ha möjlighet att påverka hur deras barn fostras, och dels för att olika pedagogiska metoder fungerar olika bra för olika människor. Fast saker som är bevisat effektiva bör användas, på samma sätt som saker som är bevisat ineffektiva/farliga bör sluta användas.

Jag tror inte att det måste finnas någon motsättning mellan jämlikhet och frihet. Jag tror till exempel att alla barn/unga ska tillförsäkras god utbildning, anpassad till deras förutsättningar behov. Åt var och en efter behov är jämlikhet. Men att man får välja vilken skola man vill gå i måste vara lika självklart som att man får göra andra tillval i form av språk och specialinriktningar. Friheten minskar inte jämlikheten, tvärtom kan den bidra till att jämlikheten ökar – att fler får möjlighet att göra de val som somliga (de med mycket pengar) alltid haft rätt att göra (det kräver visserligen förändringar i dagens regelverk för fria skolval och friskolor).

Det allvarliga är att vår jämlikhetssträvan har kommit av sig. Vi har skolplikt i Sverige och vi säger att alla ska få en god start i livet, bland annat genom en god utbildning. Vår ambition är inte att ”så länge 90 procent av eleverna är i skolan så är det okej”. Vi borde ha högre ambitioner än så.

De flesta föräldrar har högre ambitioner än så. Problemet är att om de inte är nöjda med det stöd deras barn får och har åsikter om det – om de ”vill sköta sitt eget huvud” – hänvisar vi dem alltför ofta till att ”sköta sig själv” på ett eller annat sätt.

Jag vet att jag skulle protestera om någon sa till mig att vår dotter eller son skulle få nöja sig med en halvdan förskola, eftersom någon annan har bestämt att det är där hon eller han ska gå. Jag vill vara med och påverka valet och jag vill ha möjlighet att byta förskola eller skola om jag/vi inte är nöjda med den.

Jag tycker att man ska få sköta sitt eget huvud – utan att sköta sig själv.

Jag skulle vilja att vi socialdemokrater sa ungefär så här: ”Vi vill satsa mer pengar på skola och förskola, men vi vet att du inte är nöjd med det. Därför vill vi också ge ditt barn en ’rätt till utveckling-garanti’. När vi lovar att alla, var och en, ska få gå ut skolan redo för jobb eller fortsatt utbildning, lovar vi att det alltid ska finnas en chans att rätta till det som blev fel. Om din dotter eller son är närvarande i skolan och följer de gemensamma ordningsreglerna ska vi också se till att hon eller han får nödvändigt stöd i sin utveckling.”

En sådan ”garanti” vore på många sätt att bryta med socialdemokratins traditionella sätt att lösa utmaningarna i välfärden. Och det finns många rimliga invändningar mot en sådan ”garanti”.

Men alternativet kan inte vara att vi bara accepterar att alltför många även i fortsättningen misstror skolans förmåga att ge tillräcklig utbildning till barn och unga. Att vi kapitulerar för den fria skolmarknaden och accepterar att var och en får klara sig bäst den kan och hitta en skola som passar.

Med en klassisk liberal syn på jämlikhet kan det kanske vara logiskt att konstatera att alla erbjöds samma undervisning i skolan, men att resultatet blev ojämnt. Men som socialdemokrater borde vi inte nöja oss med det. Vi borde våga ge individen ett tydligt löfte om tillräckligt stöd från skolan.

Jag tror att denna typ av individgarantier skulle illustrera våra vägval på ett bra sätt; de skulle visa på hur vi använder vår ideologi till konkreta förslag som passar en stor majoritet av befolkningen och som är begripliga oavsett om barnfamiljen bor i Stockholm eller i Karlskoga. Och på motsvarande sätt borde vi göra på andra politikområden. Det ska självklart vara möjligt att sköta sitt eget huvud – utan att behöva sköta sig själv.

Imorgon om ett skattesystem som bidrar till att skapa nya jobb – istället för att belöna dem som redan har ett jobb.

PS. ”Manifest från en sjuksäng” kommer av att jag skrev detta när jag tillbringade några lååånga dagar i en av USÖs sängar för några veckor sedan. Nu mår jag bra, tackar som frågar…