Att ge näring åt obehagliga frön – apatiska flyktingbarn, nazistpartier och ineffektiva svar

Om du uppenbart undviker att bemöta andras argument så är risken överhängande att du istället stärker dessa argument – hur felaktiga de än må vara. Detta fick alla NAs läsare ett tydligt exempel på idag, i debatten mellan NAs ledarredaktion och Thomas Jackson, läkaren som påstår att de apatiska flyktingbarnen i själva verket simulerar beteendet.

Innan jag läste inlägget från Jackson var jag övertygad om att Jackson har fel och jag hade accepterat bilden om att han nu ”kommit ut” och blivit medlem i nazistpartiet Svenskarnas Parti. Jag läste inlägget för att, förhoppningsvis, förstå mer om diskussionen om de apatiska flyktingbarnen. Efter att ha läst Jacksons artikel fick jag nya frågor, eftersom hans argumentation var trovärdigt uppbyggd. Så jag sökte motargument i texten från NAs ledarredaktion. Och hittade inget.

NAs ledarredaktion hade tydligen bestämt sig för att endast bevisa att Svenskarnas Parti är ett nazistiskt parti (vilket är uppenbart). Problemet var bara att Jackson påstod sig ta avstånd från nazismen och påstod att hans medlemskap i partiet var ”en noga genomtänkt provokation för att lyfta upp de tortyrliknande övergreppen som sker på de så kallade apatiska flyktingbarnen”. Och därmed föll egentligen hela den väl underbyggda svarsartikeln.

Jacksons argumentation om diagnoser och huruvida de apatiska flyktingbarnen simulerade eller inte, berördes inte av NAs ledarredaktion.

När jag läst NAs svar insåg jag att jag påverkats: jag fick nya frågor och blev mindre avvisande mot Jackson. NAs svar bidrog till att stärka Thomas Jacksons argumentation. Genom att inte svara i sak på Jacksons påståenden stärkte NAs ledarredaktion (förhoppningsvis omedvetet) Jacksons trovärdighet och gav ny näring till de frön av tvivel som Jackson i sin skickligt skrivna artikel sått. Att argumentera i sak räcker sällan till – som debattör bör man vara lite insatt i hur kommunikation fungerar, hur människors hjärnor sorterar information och hur logik och förnuft inte alltid biter på medvetet förvillande propaganda.

När jag sedan tänkte till insåg jag hur mina slutsatser var förhastade: jag litar inte ett dugg på någon som blir medlem i ett nazistparti. Lika lite som jag litar på stollen Lars Vilks om han vill ”problematisera Islam” eller extremisten Jan Myrdal när han försvarar Pol Pot och de Röda Khmererna.